Tenta.
Ett ord som, specielt i kombination med orden “Om en vecka är det…”, får studenter att känna obehag och helst vilja sjunka igenom golvet. Speciellt om tentan är inom ett ämne man inte alls förstår. Denna obehag har jag känt många gånger, men 13 januari tog det slut. Det var nämligen då jag, förhoppningsvis, skrev min sista tenta. Det hela bygger dock på att jag klarade tentan och inte behöver skriva om den, men om så inte är fallet är det min sista tenta.
De senaste 4,5 åren har mitt liv kretsat kring att skriva tentor. I princip allt jag har gjort har varit i syfte att prestera bättre på tentamensskrivningarna. Tankar som “Om jag bara räknar några tal till…”, “Om jag bara läser igenom mina anteckningar några gånger till…” och “Om jag bara läser några fler sidor i kurslitteraturen…” har mer eller mindre blivit permanenta, men nu är det slut på det. Nu är det bara examensarbetet kvar innan jag ska ut i vuxenlivet. Ut i arbetslivet.
Det tog inte lång tid efter sista tentan innan “arbetslivet” ersatte “tenta” som mitt obehagsord. Trots att det är till arbetslivet jag har strävat efter de senaste 4,5 åren, och att jag vet att det är relativt lätt att hitta arbete inom mitt yrke, finns den där rädslan över att lämna det trygga studentlivet. Jag har vant mig vid tentorna. Trots att jag inte tycker om dem har de blivit en trygghet. Man vet att de attackerar var åttonde vecka, och att man tills dess måste ha byggt upp en rustning utav kunskap för att inte bli överrumplad.
För att utvecklas krävs det förändring. Jag har nu ett halvår på mig att ställa om mig mentalt från studentlivet till arbetslivet. Ett halvår som kommer spenderas med exjobb på IKEA. Förutsättningarna för att jag ska lyckas med omställningen ser ändå lovande ut.