Att skriva uppsats och att spexa i Lund

På måndag har jag en uppsatsinlämning – ämnet är sanslöst intressant och det brinner minst sagt i mina fingrar; till mitt eget försvar måste jag dock få säga att jag vanligtvis är färdig med uppsatsen några dagar innan inlämning, det råder dock undantagstillstånd inför denna deadline – jag har jobbat som en galning!

När man skriver uppsats finns det tusen andra saker att ägna tankeverksamheten åt, klassisk, ack så härlig och besvärlig, prokrastinering. Jag tänkte göra ett kortare nedslag i ett fenomen som jag sysslat med, spex. Tiden jag höll på med spex måste jag nog beskriva som den bästa här i Lund; tiden som spexmästare i Juridiska Föreningens spex ”Dolu§pexet”.

Det är nämligen som så att jag häromveckan var och tittade på årets fantastiska uppsättning av spexet, detta år visades en enastående satir om Palmeutredningen, året jag var inblandade handlade det om Margaret Thatcher. Spexen här i Lund är ofta väldigt politiska, rappa och djupt kritiska på ett underbart, satiriskt och smart vis.

Så, varför var då spextiden, för mig, den bästa tiden i Lund?

DOLUS

1. Gemenskapen. Full stop. Period. Jag tänker inte ens göra en lista, punkt 1 är den enda punkten – för allt ryms under denna punkt. Att vara en del av ett spex är en intensiv, magisk och stundtals glittrande upplevelse. Att vara en del av ett spex är att fullständigt gå upp i en gemenskap, med ständigt fokus på ett gemensamt mål. Genom spexandet får man ofta lära känna människor över alla ”studentgränser”, dvs från alla fakulteter, nationer och så vidare. Det målas, socialiseras, klipps, sys, skådespelas, äts, dricks, sjungs, musiceras, skrattas, gråts, skrivs manus, diskuteras, regisseras, snickras, planeras, spånas, festas, fotas, kramas – i all oändlighet.

Att vara med i spexet var för mig att vara del av en fulländad gemenskap, en samlingspunkt för vänskap och kreativitet. Det är en upplevelse jag tar med mig i livet, var jag än hamnar, en upplevelse jag troligen ständigt kommer att blicka tillbaka till och söka efter. När jag satt och kikade på årets upplevelse härom veckan kände jag att det kanske är dags att göra något lika själavårdande igen.

For those of you about to spexa – eller delta i något annat lika fantastiskt studentikost – I salute you, I envy you! Nu, åter till uppsatsskrivandets förlovade (förlorade?) land.

Kram
Mathilda Tarandi

Om mathildat

Jag är en 23-årig tjej med rötterna i Stockholm men fötterna i Lund, närmare bestämt på Juridicum och juristprogrammets åttonde termin. Jag brinner för mänskliga rättigheter och är särskilt intresserad av kvinnans ställning, barns rättigheter och processrättsliga aspekter; dessutom är jag väldigt förtjust i språk och mötet mellan människor. Utöver studierna kikar jag gärna på konst och teater och tar mig an olika projekt; jag jobbar extra i tingsrätt, som studentlärare på juristutbildningen och som studentambassadör - det går att göra mycket annat än att bara ha näsan i böckerna!
Det här inlägget postades i Ideellt engagemang, Studentliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Pingback: Toddydagen | Lundastudent

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt