Ännu en tuff vecka med textanalys av ett halvt obegripligt filosofiskt verk. Efter seminariet var det dags att inviga helgen och vilket annat sätt är inte bättre än att göra det på Lomma strand en av sensommarens sista varma dagar för i år? Tillsammans med ett gäng i klassen beslutar vi oss för att cykla dit för det är ju så mycket trevligare att cykla när det är fint väder ute än att sitta i en guppande buss.
När vi nästan har kommit till Lidl där vi tänkte stanna förbi och köpa lite till grillningen så svänger min kompis till höger precis framför mig (utan att säga något) och pang. Där small det. För andra gången under 2 veckor flyger jag och cykeln ner i asfalten och resten av fredagseftermiddagen får jag vänta på läkare, remiss och röntgen. ”Vad duktig du är som hade hjälm” säger alla till mig. ”Det kunde ha gått mycket värre”. Jodå, det hade det kunnat tänkte jag bittert där jag låg i sängen på fredagskvällen och kollade på alla mysiga strandbilder med snygga beach-poser och mänskliga pyramider framför solnedgången som laddades upp på FB.
Det som var ännu mer surt var att jag inte kunde delta i colorrun nästa dag i stadsparken och missade den ypperliga chansen som bara ges en gång per år att bli sprayad med regnbågens alla färger och få dansa runt i tyll-kjol.
På lördagskvällen kravlade jag mig ut från mitt mörka hål och hängde med på kulturnatten en stund men körsång på en novishfest fick jag tyvärr avboka för jag kände mig fortfarande ganska mörbultad efter åkturen. En av mina kompisar fixade i alla fall en annan färg på håret med någon fotoretuscheringsapp som tröst. Saker och ting blir ju inte alltid som man har tänkt sig men jag måste medge att det hade varit jobbigt att tvätta bort all färg från håret och ansiktet (en kille i min klass hade fått ofrivillig rouge på kinderna t.ex.).
För att jag nu har varit med om två cykelolyckor har några av mina vänner föreslagit att: a) skaffa mig en rustning att cykla i
b) byta ut cykeln mot en pansarvagn
Funderar kanske på att uppgradera min cyklar-look till ett par ordentliga skinnhandskar så man undviker skrapsår på händerna. Någonting som är skrämmande är dock hur få som har på sig hjälm! Ja, den hade världens töntstämpel på högstadiet men seriöst, får jag välja mellan att ha på en hjälm (och få lite plattare frisyr) eller att riskera att spräcka skallen eller få en hjärnskada eller någonting så blir det nog det första alternativet. Jag tänkte också ”det händer inte mig eftersom jag följer trafikregler” men det var inte förrän förrförra veckan som jag insåg hur andras misstag kan skada mig (ganska logiskt, eller hur?). De andra cyklisterna var helt oskadda i båda fallen, bara jag fick blåmärken, sår och fick spendera långa timmar på sjukhus. Det chocktillståndet sinnet och kroppen hamnar i satt i under flera timmar så hädanefter rekommenderar jag alla starkt att åtminstone investera i en bra hjälm.
Cykla lugnt! /Josefine 🙂