Hej igen.
Här har ni henne, hon som ibland har så mycket att göra att alla tankar inte får plats i huvudet och hon fullkomligt glömmer bort att blogga.
Hemma igen
Men nu så. Back on track.
Sist jag skrev var det bara enstaka dagar kvar tills jag och min klass gav oss iväg på en liten exkursion till Uganda. En resa som skulle bli helt galet spännande.
Nu har jag hunnit vara hemma ett par veckor och det är fortfarande svårt att fatta att jag har varit där och att faktiskt ta in allt jag fick vara med om.
Nytta och nöje
Vad gjorde vi då och vad sjutton hade det med utbildningen att göra?
Huvudsyftet var att studera jorderosion kring Ugandas högsta berg Mt Elgon. Och ja, nog för att det krävdes lite matte och fysik för att bli antagen till det här programmet, men det stod minsann inget om att det krävdes kondition för bergsbestigning i tropiskt klimat. Under ett par dagar knatade vi upp och ner på sluttningarna, ibland så brant att man kravlade upp och krampaktigt höll i sej i bananplantorna. Längs dessa något svettiga vandringar så mätte vi lutning på backarna (som om det inte kändes att det var förbaskad brant…), uppskattade hur tät markvegetationen var och grävde jordprover för vidare analys. Allt med hjälp av ett gäng väldigt trevliga studenter från universitetet i Ugandas huvudstad Kampala.
För många kockar?
Väl hemma igen skulle den insamlade informationen användas för att modellera fram någon slags erosionsrisk över området. Hela klassen skulle gemensamt knåpa ihop en rapport. Ni vet det där uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa…
Nog för att jag har en ganska liten klass, vi är 14 personer totalt, men det är ändå inte helt lätt att strukturera och organisera 14 personer för att skriva EN rapport. Inte när det finns 14 viljor. 14 ganska starka viljor.
Skolan är inte alltid en dans på rosor. Men jag tror vi är vänner igen nu 😉
Rapporten är inlämnad. Ingen fick malaria. Vi fick se lejon på oroväckande nära avstånd.
Med andra ord, allt är frid och fröjd.
//Susanne