Hej allihopa!
Idag tänkte jag skriva om något annat som också ju är väldigt aktuellt när man börjar fundera på att studera och ska välja utbildning. För många brukar universitetsstudier också vara tiden då man börjar fundera på att flytta hemifrån.
Att flytta hemifrån är en stor grej. Nästan alla pratar om det som något självklart och spännande, som en milstolpe i att bli “vuxen på riktigt”. Du får äntligen bestämma själv. Ingen som klagar på när du går upp, vad du äter till middag eller hur länge du duschar.
Och ja – det är kul. Det är faktiskt rätt roligt att köpa sin egen matta, att pyssla med krukväxterna i fönstret och att sätta upp sina egna tavlor på sina egna väggar.
Men det är också en omställning. Och det går inte lika smidigt för alla.
Jag flyttade hem igen
När jag flyttade hemifrån första gången trodde jag att allt skulle kännas rätt. Jag hade längtat länge, särskilt eftersom jag pendlade lite mer än en timme enkel väg. Men jag blev ganska snabbt förvånad över hur ensamt det kändes. Lägenheten var tyst. Jag kände inte riktigt någon i stan ännu. Och hur mycket jag än försökte få dagarna att gå, kände jag mig uttråkad och ensam. Jag saknade mina föräldrar. Jag saknade ljudet av någon som gick i hallen. Jag saknade vår hund, att ha någon hemma som frågar hur min dag varit, och att somna till pappas snarkningar från nedanvåningen. Till slut insåg jag: jag var inte redo just då. Så jag flyttade hem igen.
Det kändes först som ett bakslag. Som att jag “gav upp” eller var omogen. Men nu i efterhand ser jag det helt annorlunda. Jag behövde bara lite mer tid. Jag jobbade ett halvår, bytte program till något jag faktiskt gillade, och när jag flyttade hemifrån igen senare, var känslan helt annorlunda. Jag var fortfarande nervös, men jag kände mig mer trygg i mig själv. Och jag visste att det är okej att saker tar tid.
Jag vet att jag har väldig tur som bor nära mina föräldrar och hade den här möjligheten. Vissa, som flyttat tvärs över halva Sverige, har ju kanske inte samma lyx. Men min poäng kvarstår: tvinga dig inte att bo kvar, eller att flytta hemifrån från första början, om det inte känns rätt. Självklart är det en vanesak, och ge dig själv några veckor, eller till och med månader, i ditt nya hem innan du fattar ett beslut, vare sig dina föräldrar bor nära eller inte. Men om det verkligen inte känns rätt, då är det helt okej att börja fundera på att flytta hem, eller leta annan bostad.
Vi snackar ofta om att “bli vuxen” som ett moment, men för många av oss är det mer som en process. Det finns inga regler för hur snabbt det måste gå.
Så om du bor kvar hemma och trivs med det – toppen! Att bo hemma ett tag kan ge dig tid att landa, tänka, spara pengar, och förstå vad du faktiskt vill.
Det viktiga är såklart att det funkar för alla inblandade; att man visar respekt, hjälper till hemma, och försöker ta ansvar. Men att bo kvar hemma ett tag är inte ett tecken på att du misslyckats; det kan faktiskt vara ett väldigt vuxet beslut att ta ett steg tillbaka för att må bättre.
Du är inte ensam
Så om du precis har flyttat hemifrån och sitter där i din nyköpta soffa och känner dig ensam, så är det viktigt att veta att du inte är ensam i det. Och du är inte konstig. Du är inte “sämre än alla andra”. Du är bara mänsklig. Din väg får se ut precis som den behöver; det finns inget facit. Det viktigaste är att du mår bra.
Ta hand om dig, och kom ihåg att du inte behöver ha bråttom.
Vi hörs!
Tilde