.. var något som många i min klass på läkarprogrammet hade fått under gymnasiet. Många gick från att vara bäst i klassen på gymnasiet till att vara en i mängden. Vi var vana vid att få massvis med beröm för våra prestationer i skolan, för vi hade utmärkt oss i våra klasser. Nu var vi alla på samma nivå. Vi fick inte längre beröm från lärarna för våra inlämningar, utan snarare ett ”godkänt/icke-godkänt”. Många hade under sin gymnasietid drivits och stimulerats av all beröm som man hade fått, och trivts väldigt bra av att vara duktig i skolan. Väl på universitetet tyckte flera att det till en början var tufft att “bara” vara en i mängden. Nu var man ständigt omgiven av personer som hade presterat på topp i skolan, precis som en själv, men dessutom var många duktiga på annat. Någon hade tagit VM-guld, någon drev företag och en annan kunde 10 språk.
Det fina som till slut kom ut av allt det här var att vi blev otroligt starka som grupp när vi började samarbeta. Vi slog samman våra kloka hjärnor och blev riktigt vassa.
Det mönstret som genomsyra alla mina klasskompisar är att alla är otroligt strukturerade och ambitiösa, därav tror jag att en god struktur och att lägga mycket tid på en syssla kan göra en riktigt vass och göra att man förhoppningsvis kan nå sina drömmar, oavsett om det är inom en tävlingsgren eller ett ämne i skolan.
/Isabella