Det är mindre än en månad kvar till sista anmälningsdagen och det finns säkert många blivande studenter som funderar på om de har valt, eller kommer att välja, rätt.
Valet av utbildning är för de flesta ett av de större valen i livet. Men till den som är stressad, osäker eller lider av beslutsångest vill jag ge ett lugnande besked: Det första valet måste inte bli det slutgiltiga valet.
Eftersom jag har personlig erfarenhet av att ha valt “fel” känner jag mig manad att skriva lite om val av utbildning. I dag läser jag på juristprogrammet, men för fem år sedan (oj), direkt efter att jag tog studenten, började jag på ett annat program i en annan stad.
Jag blev kvar i tre år och tog fullt studiebidrag under hela tiden. Att börja på ny utbildning efter tre års studier var därför inget självklart val, dels för att det kändes som att jag på något vis hade slösat bort tre år, dels för att man bara är berättigad till sex års studiebidrag.
Ändå har jag inte ångrat det för en sekund, och egentligen ångrar jag heller inte att jag valde “fel” från början. Tillgången till skattefinansierad högre utbildning är en lyx och jag utnyttjar den mer än gärna till max, även om det innebär att jag måste jobba lite extra på sidan av för att finansiera mina sista terminer. De flesta får bara en relativt kort studieperiod, medan arbetslivet är långt och ständigt blir längre (när jag pensionerar mig lär väl pensionsåldern ha passerat 80-strecket…). Därför gör det mig inget att bli kvar några år längre på universitetet än normalpersonen. Tvärtom ser jag det som ett privilegium. Varför jäkta, om man inte måste?
Det är klart att det då och då, när jag kommer att tänka på mitt växande studieskuldberg, löper en kall kår längs ryggraden. Men då väljer jag att tänka på ett något daterat, och egentligen inte tillämpbart, citat av Andreas Cervenka: “Den som icke är satt i skuld är icke frisk”.
Jag är inte heller ensam om att ha läst en hel utbildning och sedan bytt riktning. Jag har till exempel en bekant som läste till socionom innan hon bytte spår och hoppade på det fem år långa psykologprogrammet. En annan vän läste två år på psykologprogrammet innan han blev min kurskamrat på juristprogrammet. En tredje är 27 år och inne på sin fjärde utbildning, där han äntligen verkar ha hittat rätt.
Min poäng är givetvis inte att man ska läsa en hel, eller ens en halv, utbildning för att se om det passar eller inte. Min poäng är att om man skulle hinna så långt innan man får upp ögonen för vad man hellre vill studera så behöver det inte innebära världens undergång.
Jag, och de vänner jag nämnt, är extremfall. De flesta hinner inte så långt innan de inser att de hellre vill plugga något annat. Bland mina vänner är det vanligaste att de har läst en eller ett par kurser i olika ämnen och sedan valt en utbildningsbana delvis baserat på de erfarenheterna. Hursomhelst tycker jag att rädslan för att välja fel inte borde utgöra ett hinder för att ge studierna en chans.
Jag inser nu att titeln till det här inlägget är missvisande. Jag har inte gett ett enda tips för hur man väljer rätt utbildning. Men det är en uppgift som jag nog gör bäst i att lämna till studie- och yrkesvägledare. Dessutom skrev Tilde lite om det i ett tidigare blogginlägg.
Tack för mig, lycka till och hej svejs.
