Hur ofta åker man hem?
Hur är det att hantera hemlängtan?
Tappar man kontakten med sina gamla vänner?
De tre ovanstående formuleringarna utgör exempel på frågor som ibland uppkommer under lite längre samtal då jag är ute på mässor; jag tänkte därför försöka behandla mina upplevelser kring detta här nedan. Detta inlägg riktar sig därför huvudsakligen, men inte enbart, till de som flyttat en liten bit hemifrån.
En av mina absoluta favoritsaker med Lund (om jag nödvändigtvis måste favorisera) är faktum att studenter från hela Sverige, för att inte säga världen, söker sig hit.
Att vakna upp en dag och plötsligt, utan att riktigt ha hunnit reflektera över det, finna sig själv i ett sammanhang med en helt ny bekantskapskrets, bestående av människor man utan en flytt/beslut om att börja plugga i Lund aldrig hade mött, är ett fantastiskt privilegium. Samtidigt har många, väldigt ofta, kvar starka band till vännerna i den stad som man betecknar som sin hemstad. Att sakna sin familj där hemma och sina vänner är fullt naturligt när man tar beslutet att flytta till Lund ifrån en annan stad – egentligen spelar inte milantalet så stor roll, utan det handlar mycket om att man går upp i allt det nya som är Lund.
I början åkte jag hem till Stockholm väldigt ofta, för att träffa vänner och familj. I någon mån kan jag (såhär med efterhandskunskap i hand) se tillbaka på den tiden som en slags övergångsperiod, en period när jag var lite mitt emellan; det var perioden efter den intensiva nollningsperioden där hela mitt varande fullständigt gick upp i alla aktiviteter som det här nya och spännande studentlivet hade att erbjuda, men före det att jag hade genomgått den fullständiga omvandlingen till att identifiera mig som Lundabo. Nu, när den transformationen har skett, är både Lund och Stockholm hemma – men då var det inte riktigt lika självklart.
Det är nog främst under den mellanperioden (och kanske de första dagarna eller timmarna i Lund) som, åtminstone av min erfarenhet, hemlängtan gör sig som mest påmind. Det blev någon slags gap för mig då nyhetens behag just lagt sig och hela Lund hade blivit en viktig del av mig; plötsligt stod jag där med varsin fot fast förankrad i varsin stad. Periodvis kan det kännas som att man bara vill åka tillbaka till hemstaden; periodvis vill man aldrig åka dit, man hinner knappt ägna sitt gamla näste en tanke.
I denna period blev de nya vännerna väldigt viktiga för mig – vi genomgick ju samma sak, nästan allihopa – och tillsammans, i gemenskapen, lärde jag mig att hantera denna tudelade känsla, tills jag slutligen landade i att ha två olika hem. Men under denna mellanepok händer mycket inom en, det är en slags identitetsskapande procedur som stundom kastar in en i en påtaglig längtan och stundom inte berör en alls.
Idag reser jag till mitt älskade Stockholm mer sällan under terminerna – mitt liv är, och har länge varit, i Lund. Istället passar jag på att njuta av längre ledigheter i Stockholm. På många vis har min flytt lett till att jag fördjupat vänskapen med många av mina vänner från Stockholm, eftersom distansen tenderar att påminna en om hur viktig relationen är.
Med de orden hoppas jag att du som läsare kan ta med dig känslan av att inte vara ensam i majoriteten av de upplevelser som väntar i Lund; du kan välja att dela dem med människor från hela världen, om du så önskar.
Mathilda Tarandi