Lundastudent

Idag satte jag mina solglasögon på nästippen (ja, vi har haft några relativt ljumma dagar med klarblå himmel senaste tiden), packade träningsväskan och invigde mitt nya gymkort med det mest värdefulla jag vet: egentid, inkluderat bastu!

Medan jag storknade i bastuvärmen funderade jag över det här med identitet och vänskap under studietiden – att ömsa skinn. Jag är en helt annan person än den jag var när jag kom till Lund som nybliven 20-åring; likväl är jag en annan idag än den som lämnade Lund i augusti förra året för att tillbringa en tid i Italien, mycket tack vare de människor jag har mött. Kika gärna in här där Viktoria svarar på lite mer allmänna frågor – det som jag behandlar här utgör förhoppningsvis svar på lite mer “personliga frågor”, som kanske inte alla vågar ställa.

1. Passar jag in?
2. Kommer jag att få några vänner?

Dessa två frågor rör sig i en högst känslig sfär, men jag tänkte försöka behandla dem lite övergripande, eftersom de aldrig förlorar sin aktualitet och troligen hade kunnat diskuteras i skrifter från senmedeltiden; de är oberoende av tid och rum. För majoriteten av studenter utgör studietiden inte bara en ren och skär akademisk period; den handlar också mycket om att växa upp och forma en identitet, din identitet. Och det är det som är det fina med studietiden på många vis, eftersom det finns så stort utrymme för att själv definiera den man är och vill vara. Det är många gånger vid universitetet som tiden finns för att utveckla personliga talanger, att bli sedd och erkänd akademiskt och hitta vänner för livet.

Så, med andra ord, räds inte akademin på grund av dina föreställningar om att det ska vara för avancerat, att du inte duger eller inte är ”tillräckligt smart”. Vi har alla varit ”newbies” en gång och tiden på universitetet är till för utveckling. Klimatet här i Lund är till för oss studenter – så var inte rädd för att söka. Vi ska alla ömsa skinn på något vis och definiera vilka vi är – tag tillfället i akt att vara den du vill vara fullt ut i Lund, här finns plats för alla personligheter.

Denna aspekt är tätt sammanlänkad med frågan om att finna vänner – ja, det kommer du att göra, i mängder! Studietiden präglas av nya möten och här möter du likasinnade (äntligen!?) som oliksinnade; här kan du skriva poesi, sjunga i kör, jobba med konstsamlingen, jobba nattklubb, spela teater eller kanske sparka boll?

Och du skulle vilja säkra upp finns det ytterst konkreta åtgärder du kan ta till: bo i korridor, var med under novischperioden (NOTA BENE: I Lund kallas de nya studenterna för novischer, det är alltså nollningen jag talar om. Vid Lunds universitet förekommer inga förnedrande inslag och nollningen är helt frivillig), engagera dig i nationer eller föreningar (sök upp ett utskott som passar dig), börja prata med en kursare på föreläsningen, börja med en lagidrott, sök ett extrajobb med personal som verkar vara i din ålder eller sväng förbi kyrkan! En aktivitet jag varmt kan rekommendera är att engagera sig i internationella studenter – det är ofta långt mycket mer berikande än vad man kan föreställa sig, något jag fick uppleva på plats i Italien då man i mötet med så olika kulturer tvingas att se sig själv utifrån nya perspektiv.

Själv träffade jag en av mina bästa vänner allra första dagen under nollningen, det har varit vi sedan dess. Idag har jag en helt ny familj, men precis som de flesta andra darrade jag som ett asplöv och grät i sällskap av X antal Ben&Jerrys på mitt lilla korridorrum. Men nog fann jag vänner, och visste jag allt jag vet idag hade det här med vänskap nog varit en fråga jag överhuvudtaget inte hade reflekterat över… Likväl har jag träffat vänner för livet i Italien, i samtal med dem vågar jag granska mig själv ur vinklar jag förr inte trodde fanns! Varje ny dag under studietiden är, fantastiskt nog, en dag för att stifta nya bekantskaper.

Avslutningsvis: tag tillfället i akt och se början på Lundatiden som en nystart, en tid för dig att blomma fullt ut. Våga ta chansen att plugga i Lund – ibland är studierna svåra, men som tur är kommer du ha ett nätverk av fantastiska människor omkring dig som bär dig igenom dagarna vid det underbara lärosätet här i södra Sverige. Som den hårdrockare jag alltid har varit och evigt förblir (vissa ränder går aldrig ur) vill jag avsluta med en strof ur “Crazy crazy nights” av världens bästa Kiss:

“They try to tell us that we don’t belong 
But that’s alright, we’re millions strong 
You are my people, you are my crowd, this is our music, we love it loud 
 and nobody’s gonna change me, ’cause that’s who I am“

Kram (och välkommen in i Lundafamiljen, vem du än är!)
Mathilda