HEJ LUND!

Nu lider sommaren mot sitt slut och ännu en termin står för dörren. Lite vemodigt om jag ska vara helt ärlig, för vem vill inte ha sommar(lov) året om? Jag ska börja på min femte termin samtidigt som jag vet att många av er precis ska göra entré på er första. Lustigt nog sitter jag på tåget nu, precubis som jag gjorde hösten 2013, fast med helt andra känslor, så när ni läser detta kan ni veta att ni inte är ensamma.

Många av er har säkert redan börjat nollas och förhoppningsvis funnit någon lika vilsen själv som en själv. Själva nollningsveckan är en etapp i sig och när den är över kan man lätt känna sig tom, men ändå nervös inför första riktiga skoldagen och för vad som komma skall.

Jag minns mina första VECKOR i skolan som om det vore igår. Idag kan jag bara skratta åt dem och det jag tyckte var jobbigt (vilket är väääääldigt skönt att konstatera) tycker jag idag är bagateller.
Jag minns att de första föreläsningarna bara vara stora frågetecken som gav mig panik och hur jag skulle plugga inför den stundande tentan fick mig att svettas. Seminarierna jag hade i början var lite läskiga för jag ville säga bra saker och inte säga fel. Hur jag ville hinna med allt innan jag ens kommit in i plugget är en annan femma (Men nu är jag här och hinner med både massa massa träning, jobb och vänner så ni kan vara lugna)
Hur jag skulle trivas med mina nyfunna nollning-vänner framöver och hur jag skulle hitta nya härliga människor var faktiskt också jobbigt.

Hur skulle jag orka plugga allt, fast jag ändå var pluggis på gymnasiet? Skulle jag kunna få bra betyg eller vadå ska jag använda det jag har på tentorna i verkligheten? Hur då? Tänk om jag inte vill plugga det här?1
Många samtal blev det till mamma, mycket snack med nya vänner och många sms, telefonsamtal och facebook med mina bästa vänner hemifrån för att förstå att: Det är så det ska vara.

Mina hittills fyra terminer har jag åkt den roligaste berg,-och dalbanan någonsin. Jag har varit hög på livet och kunskapen tack vare att jag lär mig något nytt varje dag och att jag har fått lära känna så fantastiska vänner som jag hoppas få ha som vänner även när jag slutat plugga. Alla galna sittningar, event som fyller på energidepåerna som gör att jag skrattar och finner tentaångesten charmig.

Det är som jag sagt innan: Att vara student är det bästa egentligen eftersom man är fullständigt självständig men fortfarande inte en seriös vuxen. Ah jag älskar hur det klingar.

Nu när jag, för att likna det ett marathonlopp har sprungit en bit vet att starten både är full av adrenalin men också full a2v nervositet. Att när man börjat springa att det känns okej och ganska bra, men att man så fort man börjar känna mjölksyra i benen och andningen blir jobbigare att man får lite panik- fast en vet att man behöver ta sig igenom den första biten i även den kortaste av löpturer för att kunna njuta av resten.

Sedan när man tagit sig över den första biten, går kilometerna , man kanske får lite håll, man kanske känner av mjölksyran lite och kommer på att det är lite tyngre att andas. Sen helt plötsligt blir man “hejad” och peppad av folk som tittar på, eller människor som gör samma lopp som en själv. Man fortsätter med energi- för man inte gör det loppensam. Till slut har man bara en ynka kilometer kvar och man börjar springa lite snabbare, i takt med alla andra och när man ÄNTLIGEN kommer i mål är  det det bästa man har gjort och endorfinerna har aldrig varit större än nu. När man är i mål är man så lycklig och man känner att man hade kunnat springa loppet hundra gånger till. Det är då ni gör det, för när loppet är färdigt kommer andra lopp att springa och det gör ni mer än gärna, för ni vet att det inte är så farligt som det verkar vid starten.

Vet inte riktigt om ni läsare fick något av detta inlägg, men om inte kan ni i alla fall trösta er med att allt läskigt ni känner kommer gå över. Och att ni har det bästa framför er! Hoppas ni har snörat era skor och om inte kan man alltid stanna och knyta dem för att sedan fortsätta!

VI SES i HÖST och LYCKA TILL.

KRAM

Det här inlägget postades i Ny i Lund, Studentliv och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt