Älskan till Lund

Det händer att jag känner en sådan ofattbar kärlek till Lund. Det är som om jag fylls från topp till tå med en bedåran för allt vad studentstaden är. Lund kan förtjusa en likt inget annat. Det vilar någon form av anrikt och ståtligt arv över henne. Just denna gången tänker jag på den vackra spextradition som levt vidare från generation till generation.

Det kan förvisso te sig något glorifierande, men jag tycker ändå denna gestaltning är fullt rättvis. Inom Lunds studentliv finns en fantastisk rörelse (om man nu kan kalla den så) av musikal- och teaterarbete. Allt detta sammanfattas i det luddiga konceptet kallat spex. Det är lite svårt att gestalta i ord. Man kan i det närmsta likna det vid en blandning mellan en pjäs, en konsert och en revy – fast med starkt studentikosa inslag.

I veckan var jag och såg Var Glad-spexarna. Den syrefattiga lokalen påminde i mångt och mycket om en lågstadieaula dit föräldrarna har vallfärdat för att se sina barn framföra mediokra tappningar av det ena och det andra. Men där tar likheterna slut. Att trängas in bland ett hundratal andra brokigt sammansatta åskådare är som att placeras i en tidsmaskin. Just spextradition vilar på anor från 1800-talet och producerar därefter i form av politisk och samhälleliga satir framförd i eminent stil. Det är som om Strindberg själv hade skrivit verken.

Jag kan inte sluta förbluffas över den talang som ligger hos de många teknologerna, statsvetarna, matematikerna, juristerna, ekonomerna etc. På något sätt känns det sorgset. Alla dessa fantastiska sångare och skådespelare kommer i framtiden förmodligen inte kunna förkovra sig i sin hobby. Istället kommer de föra vanliga liv med vanliga yrken. Inget ont om det – en sådan tillvaro är även den livsuppfyllande. Men det finns ändå ett uns av förgänglighet i spexandet. Personerna på scen har ett fåtal år att prestera framför publiken, sedan hamnar de på något kontor och försörjer de sina. Naturligtvis kan man fortsätta arbeta inom folkteatrar och liknande, men jag betvivlar starkt att särskilt många gör det.

Den uppmuntran jag därmed kan förmedla är att man, oavsett om man är student eller inte, bör se ett äkta lundensiskt spex. Jag var tveksam till en början och avfärdade de första 20 minuterna av mitt första spex som strunt. Men när man väl öppnar upp och gör sig mottaglig till dess charm, då är det oemotståndligt.

Läs mer om spex på Lunds universitets hemsida

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt